Hälften av teamet på den tvärvetenskapliga konferensen efter operationen trodde att hon skulle få en trim, att hon var bra med hängslen och band. Den andra halvan av laget tyckte att det inte var nödvändigt. Det beslutades att Tine inte skulle få någon dekoration. Sex månader efter operationen började symtomen återvända, men läkaren sa att det var osannolikt att jag skulle få lungcancer igen.
Hon var övertygad om motsatsen själv. Jag var noga med att träna och hålla mig i form för att vara stark för de kommande procedurerna. Jag räknade i ett eller två år med hårda cellulära toxiner, men trodde ständigt att jag skulle vara frisk och trodde aldrig att jag skulle vara palliativ. När radiologen slog larm om växande platser igen insisterade Tina på utredningar.
Ett meddelande dök upp efter biopsin. Cancern är tillbaka, den här gången även i en lätt väska. Reklam-jag besökte Ikea med min syster och yngsta dotter. Vi satt i bilen på parkeringen när läkaren ringde och tårarna rann ner alla tre när jag fick höra att det i min dagbok kunde vara palliativt. Jag fick också veta att det fanns ett riktat läkemedel som kunde fungera, beroende på vilken typ av lungcancer jag hade.
Det visade sig att tinas cancer är väl lämpad för ett riktat läkemedel som inte kan bota, men förlänga livet. Tina säger att hon hoppas på forskning och framtida behandlingar. Det känns hoppfullt.
Tagrisso-medicinen som jag får idag har dykt upp nyligen, och det forskas ständigt på nya läkemedel. Tina Vikner hoppas att hennes berättelse kan hjälpa andra så att de inte behöver argumentera för att få hjälp. Tro mig i studien, Tina har bromsat livets takt och säger att hon är riktigt bra och njuter av livet.
Hon är övertygad om att det kommer att bli mycket under de kommande tio åren, både när det gäller mediciner och diagnostik. Reklam-Jag tror att du kommer att kunna diagnostisera sjukdomen snabbare och behandla sjukdomen bättre. Jag tror på forskning! Om jag hade fått diagnosen tidigare, kanske jag inte är palliativ idag. Hon hoppas att hennes berättelse kommer att hjälpa andra, så att de inte behöver argumentera för att få hjälp.
Jag har kommit att acceptera och gråter inte längre när jag pratar om lungcancer. Vi har alla allt vi kan bära, och livet är väldigt bra ändå. Tina har fyra vuxna barn och barnbarn som är glada att välkomna. Men hon måste hålla jämna steg med sina krafter och kan inte besöka sina barnbarn så ofta hon ville. På vissa dagar är det uteslutet från biverkningar från medicin.
Men jag har fortfarande ett bra liv, trots min sjukdom, och njuter av alla små saker i livet som jag brukade. Min man och jag går, jag älskar kryddor och inredning i vårt hus, och jag strävar efter att ta 10 steg om dagen. Se klippet här!
Lungcancer ökar lungcancer hos kvinnor, även bland kvinnor som aldrig har rökt. Som icke-rökare anses den rökas av färre cigaretter under sin livstid. Och så spred sig cancer till skelettet. Min läkare har redan kontaktat onkologen, som jag träffade bara några dagar senare. Där fick jag riktad behandling, och i kombination med värktabletter kände jag mig långsamt bättre.
Jag fick också strålning för att minska svullnaden och lindra smärtan. Förutom sjukhusbesök och behandlingar tog planeringen för barnens framtid upp det mesta av hennes vakna tid. Men tack vare forskningen fixade jag hela mottagningen själv! Immunterapi fungerade under sommarmånaderna. Men i oktober var det ett nytt klick, Den här gången i höften.
Det var ett nytt besök hos onkologen, liksom en ny behandling, immunterapi, som visade sig fungera! Behandlingen övervakar cancer och övervakar regelbundna kontroller. Men förra sommaren visade kontrollröntgen en skugga på bukspottkörteln. Beslutet var en operation. Jag visste att prognosen var en av de värsta, men det tröstade mig att mina barn var lite äldre.
Nu visste jag att de skulle komma utan mig. Operationen Lotta står inför har varit omfattande. Och det var nog tur, då vågade jag inte lägga mig på operationsbordet. Lotta utnyttjades den 25 juli förra året, och svaret kommer i September. Men jag var en bra patient och hade redan börjat vifta tårna när jag vaknade från anestesi, för jag läste i dokumenten att det skulle vara bra.
Den åttonde September återvände hon till receptionen. Och då kom jag dit, och de berättade för mig att det inte var cancer, men inflammation. Ett nytt liv igen? Tacksam, istället för ett hemskt budskap om cancer, gavs champagne enligt Lottes recept.